Krimkrisen förändrar energiförsörjningen?

Krimkrisen har i grunden, och för överskådlig framtid, förändrat relationen mellan Ryssland och EU på det säkerhetspolitiska området. Den har emellertid inte på något sätt förändrat relationen på det ekonomiska området - ännu. Rysslands omedelbara betydelse för Europas energiförsörjning är därtill alltför stor. Det omvända gäller för rysk ekonomi som i alltför hög utsträckning förlitar sig på export av olja och gas till Europa. Men vad kommer att hända på lite längre sikt?

Ett nytt frihandelsavtal mellan EU och USA håller på att omförhandlas och det finns de som vill bryta ut energifrågorna ur förhandlingarna för att diskutera dem separat. Många europeiska länder har blivit bryskt uppmärksammade på hur strategiskt viktig deras energiförsörjning är och man efterlyser nu ett större oberoende framöver.

USA har ökat sin oljeproduktion till den högsta nivån på 25 år och förväntas redan nästa år bli världens största oljeproducent. Men man är samtidigt världens ojämförligt största konsument och förbrukar ensamt 20 procent av all världens olja. Genom ökad produktion har man för egen del lyckats skapa sig ett oberoende från Mellanöstern men det lär man inte riskera över Krim. USA har lika dramatiskt ökat sin naturgasproduktion men den ersätter egentligen bara den inhemska kolkraften. Inom ramen för ett frihandelsavtal kommer man säkert att kunna erbjuda Europa större kvantiter av LNG (Liquid Natural Gas) i framtiden, men det förutsätter en flerårig utbyggnad av terminaler och annan infrastruktur och är inte heller säkert ett billigare alternativ för Europa än dagens ryska pipelines. USA har sedan länge gjort sina val av energikällor och skapat sig ett strategiskt oberoende. Man kommer att tillåta export av ett eventuellt överflöd till den öppna marknaden men det kommer inte alls täcka Europas energibehov.

På den öppna marknaden finns dessutom fler aktörer. Kina har redan gått om USA som det land som köper mest olja från Opec-länderna. Kina är redan världens största nettoimportör av olja och förväntas kring 2030 bli världens största konsument av olja. Kina köper dessutom alltmer olja och gas från Ryssland. Så sent som förra året slöts ett 25-årigt leveransavtal mellan ryska Rosneft och kinesiska CNPC (China National Petroleum Corporation) på oljeområdet. Snart väntas ett lika omfattande avtal tecknas mellan ryska Gazprom och CNPC på gasområdet.

Ryssland kan förstås inte ersätta Europa och bara förlita sig på Kina som mål för sin vitala energiexport. Men det ligger i farans riktning att Ryssland – som producent – har fler möjligheter att på sikt skapa sig ett oberoende än vad Europa – som konsument – har.

 

av Jens Alverö förvaltare av Gustavia Ryssland

Tillbaka